Jag saknar BF-tiden. Jag saknar student-tiden. Jag saknar alla galna vilda helt utspårade fester, tre gånger i veckan. Jag saknar sommaren. Jag saknar mitt långa blonda hår. Jag saknar att vara brun. Jag saknar att träffa mina tjejer varje dag i skolan. Jag saknar mina killar. Jag saknar att spela handboll. Jag saknar Stoffe. Jag saknar Jeppe. Jag saknar att kunna umgås med mina vänner ofta. Jag saknar den kroppen jag en gång hade. Jag saknar min pappa. Jag saknar min hund. Jag saknar att träffa min bror varje dag. Jag saknar min syster & våra spontana påhitt. Jag saknar att dra och bada mitt i natten efter en utgång på sommaren. Jag saknar att efterfesta till klockan 8 på morgonen och sedan sätta igång så fort vi vaknar igen. Jag saknar att jobba. Jag saknar han som skulle föreställa min allra bästa vän, min själsfrände, som istället utnyttjade min sårbarhet. Jag saknar den relationen vi hade, inte honom, för jag vill inte ha med honom att göra längre. Hur kunde du? Det som stör mig mest och gör mig mest ledsen, är att jag alltid kommer att bry mig. Du har alltid varit en svag punkt, men du kommer inte åt mig längre. Och du vet jävligt väl vem du är.
Jag längtar efter sommaren. Jag längtar efter att resa. Jag längtar tills jag blir gravid. Jag längtar tills jag börjar på högskolan. Jag längtar tills jag är färdigutbildad. Jag längtar tills jag klarat av Matte B. Jag längtar efter att ha en liten i famnen. Jag längtar tills jag gifter mig. Jag längtar tills jag & Tobias flyttar ihop och skaffar familj. Jag längtar tills jag blir frisk.
Jag känner mig lite ledsen över att jag inte kan göra allt jag vill pga min hälsa. Jag känner mig lite ledsen över att jag varit ifrån en del utav mina vänner alldeles för länge. Jag känner mig lite orolig över hur morfar känner när jag nästan aldrig är hemma. Jag känner mig lite ledsen över att min mormor inte är med mig. Jag känner mig lite ledsen över att vissa människor inte vet hur man ska bete sig. Jag känner mig glad över att jag har funnit min själsfrände, min livkamrat, min stora kärlek. Jag känner mig glad över att allting fungerar så bra mellan oss och att vi ständigt är på samma nivå. Jag känner mig glad över att jag bor hos morfar, och alltid kommer att ha ett rum där. Jag känner mig glad över att jag har så fantastiskt fina vänner. Jag känner mig lyckligt lottad med min fina familj. Jag känner stolthet över min bror, som gick från botten och nu är på väg mot toppen. Jag känner lycka och kärlek över min fina bror, över att han sköter skolan, har träffat nya, mycket bättre vänner och att han har börjat med körkortet. Jag känner stotlhet över min syster som började plugga direkt efter skolan, och som inte ger upp trots motgångar. Jag känner stolthet över min familj, hur vi tar oss igenom med- och motgångar tillsammans. Jag är stolt över mig själv, som aldrig tog min mormor för givet. Som aldrig tar någon för givet. Jag är stolt över att jag tog mig igenom 3 års studier med bra betyg, trots alla världens anledningar att ge upp. Jag är stolt över att jag jobbade en hel sommar trots konstant smärta, och inte ens klagade. Jag är stolt över att jag slutade skada mig själv genom att vara kvar i ett förhållande jag skulle gått ut för länge sedan. Jag är stolt över att jag idag är mycket bättre i mitt hälsotillstånd än vad jag var för bara några månader sedan. Jag är stolt över att jag alltid står på mig och aldrig ger upp. Jag är ledsen och besviken över att jag skadade mig själv så pass länge som jag gjorde. Jag är orolig och ledsen över vad läkarna kommer ge mig för besked den 28. Men oavsett besked så kommer jag kämpa vidare, det gör mig glad. Jag känner mig glad över att jag alltid hittar min inre styrka. Jag är glad över att jag har så inspirerande och starka människor i min närhet.
Jag känner mycket idag. Det väller över på något sätt. Det är väldigt blandat. En del av mig saknar den galna partytjejen som aldrig bangade, samtidigt som en del av mig är redo att lägga allt det bakom mig, bli vuxen på riktigt och bilda familj. Jag har haft fruktansvärt kul mina år som ung, samtidigt som jag fått gå igenom mer än vad många behöver under en hel livsstid. Men jag har blivit stark. Oslagbar. Jag är lite ledsen över att en del vänner inte riktigt jobbar på relationen så mycket som det behövs. Samtidigt som jag vet att det är mycket för alla, även för mig. Jag vet att de bryr sig och älskar mig, men jag vill ändå inte vara den som alltid hör av mig. Jag saknar verkligen att umgås med vissa. Killarna hjälpte mig otroligt mycket under tiden allt med Patrik pågick. Jag kan aldrig beskriva min tacksamhet. Men var är vi nu? Jag saknar er. Jag saknar Stoffe. Vi umgicks konstant hela sommaren. Han är bäst, han läser mig så bra och ger mig alltid så bra råd. Nu vet jag ingenting om hur det är med honom eller hur det går för honom. Även om jag vet precis var vi har varandra, jag saknar dig. Jeppe. Min fina ängel, som sedan dag ett har kämpat för mitt bästa och mitt välmående. Som har suttit uppe med mig många nätter och försökt leda mig på rätt bana igen. Min underbara Jeppe, jag saknar dig. Mina tjejer, som hjälpte mig tackla all skit genom att få mig att skratta varje dag i tre års tid. Som jag gjorde allting tillsammans med, jag saknar er. Matilda, som jag verkligen har gjort allt med sista tiden. Min syster, min svägerska, en av mina allra närmsta. Visst träffas vi, men det är ändå inte samma sak. Det är inte många som har sett mig så sårbar som hon. Jag klandrar ingen, alla har sitt vid sidan om, men ibland tycker jag att prioriteringarna hos en del inte är helt rätt. Karin, som jag på något sätt lyckades glida ifrån. Som jag äntligen kommit nära igen. Den som alltid stått på samma plats, trygg och pålitlig. Som aldrig svikit mig. Som snart åker till Indien, jag kommer sakna ihjäl dig. Men jag hoppas att du får en underbar resa, det är du om någon värd! Sandra, som jag alltid har haft en berg- och dalbane relation med, men som nu bor alldeles för långt bort. Jag trivs med att ha dig ett samtal bort, det är så jag vill ha dig. Inte såhär. Jag saknar dig.
Jag kan inte säga att jag är ledsen. Men inte heller så sprudlande glad som jag brukar vara just nu. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men jag antar att det är en del man går igenom när man släpper skoltiden och blir vuxen på riktigt. När man fortfarande har en fot i varje värld. Jag är mer än nöjd med tillvaron just nu. Jag är genom-lycklig. Har förmodligen aldrig mått bättre. Men det är okej att sakna. Och det är okej att längta. Nu ska jag ställa om, åka hem och välja ut kvällens kläder, åka tillbaka till älskling och göra mig iordning. Sedan åka till Karin för att ha en underbar kväll med fina människor! Efter det utgång med dans halva natten, innan jag kryper ner bredvid den vackraste människa jag vet, min Tobias. Jag önskar er en underbar helg!
Och så lite bilder på det.
